jag är slut som artist, hojja vad jag är trött! Alvin har sovit jätte dåligt dom två senaste nätterna och har grinat,grinat,grinat och skrikit,skrikit och skrikit lite till. Under nätterna som är sådär halv jobbiga, när ingenting hjälper och ingenting är bra så känner man sig inte så jävla bra kan jag säga. Huff, jag ogillar starkt nätter med lite sömn och mycket bråk. Men jag ska säga att det är första gången jag ahr avrit med om att få lite pepp eller beröm eller vad fan man ska kalla de. Jag sitter där på säng kanten med gossen i famnen som skriker, sparkar och slåss försöker få han lugn, pratar lite och sånt. Men när man suttit i några minuter och inser att det är kört, inget hjälper kommer en känsla av jag vet inte riktigt vad det är för känsla men de är nära att man bryter i hop. Jaa, jag är sån på natten, alltså mesig, jag klarar inte av att höra alvin ledsen sådär länge utan att veta vad som är fel. Men under den tiden innan jag hann känna den där känslan så fick jag en smekning över ryggen och orden "fyfan vad du gör de där bra mia, de ska du veta". Det låter säkert töntigt men jaa jag skojjar inte det kändes fyfan så jävla bra. Jag hade energin till två anfall till på natten och känslan av att bryta ihop kom inte. Att så lite kan göra så mycket. Och sen på de hela slapp jag vara vaken själv. Förstår ni? Vi var två om det hela och de kändes underbart!