Mia Lindmark

Idag kom de härliga bakslaget med alvins sovande i eget rum. Just nu håller han på att tjata jag säga flåt mamma. Den lätta gick jag på första gången men nu är jag lika envis som honom. Hua. Sånt här gör mig gråhårig. Nästan galen. Känns som att han inte riktigt förstår men de vet jag att han gör. Den här trotsen har varit jäkligt slitsam, tjat tjat tjat och fortfarande ett nej då testar vi slåss/rivas/kasta saker fortfarande ett nej då slänger vi oss på golvet och skriker allt vad vi kan istället och att ge sig finns inte inom dom närmaste 5minutrarna. Inte en gång om dagen inte två kanske 10 och då är de lindrigt. Snälla gå över nu. Jag vet att min son är en snäll kille på rikt. Han är hur go som helst under dom stunder han inte har alla dessa utbrott. Han hittar på så mycket roligt och kommer med så sköna kommentarer. Så egentligen gör de inget att han har sina utbrott då och då, hemma på coop. För att med vetskapen om att han kommer att lära sig till slut att de inte går att spola ner vad som helst i toan. Att man inte kan äta godis varje dag och att man inte kan sitta framför tvn en hel dag så känns de mycket bättre. De är som deras sätt att ta reda på vad som är rätt och del! Jag hoppas att jag tänker någorlunda rätt i allt eller är de helt galet. Vad vet jag.